Will I ever be the same again?
jag hatar mig själv för att jag är en sådan person jag själv "hatar"
En sån där person som inte gör något med sitt liv, som inte tar tag i sitt liv och inte försöker sträva efter sin dröm ,leva efter sin passion.. så sitter jag själv här hemma och sakta men säkert bli fet! jag förstår inte vad felet är på mig just nu, men jag kan inte dansa, jag kan bara inte, jag vill men jag vet inte om jag kan? om jag är bra? vill bara att hela jävla jorden ska fatta att JAG DANSAR! men jag är feg, så himla feg, vågar inte satsa, vågar inte ta beslut, är rädd för ett nej. jag är så feg man kan bli. LA kan inte va allt, inte än iallafall, jag vet ju själv att just nu kan jag inte flytta dit föralltid, men det måste ju finnas saker jag vill göra här hemma också!! men varför gör jag dom då inte? det enda jag vet säkert är att jag just nu befinner mig i en livssituation jag inte vill stanna kvar i, jag lever ett liv jag länge vart rädd för, hatat till och med! jag lever, förlåt mig, men ett "tonåring i västerås" liv, visst det är ju det jag är, men har aldrig, aldrig, känt mig som en sådan tidigare, aldrig så här stark. jag kan inte fatta att jag för något år sedan ville det här, iallafall få en liten del av det. Men nu vill jag inget hellre än att få känna mig lite speciell, eller fel ordval. mer som förut bara tror jag.. det som skrämmer mig mest är att jag börjar bli bekväm. bekväm med hur jag lever, bekväm med ett "liv som tonåring i västerås", bekväm med att festa med vänner, bekväm med att skita i allt, bekväm med att inte bry mig -det är det sista jag vill!
om jag ändå bara för en stund kunde få känna känslan av att vara i LA, att dansa i LA, att dansa för Misha, kanske saker kunde bli klarare igen. åh snälla låt 2008 bli ett sjujäklans år för mig när det gäller dansen. låt det gå bra, låt mig vilja, låt mig ha inspiration, låt det komma grymma lärare hit från LA, låt mig ha råd att åka minst två månader i höst igen. för isånnafall ska jag våga tro på MIN passion och skita i vad andra tycker, isånnafall ska jag våga gå min väg och sluta tro att jag är feg bara för att jag gömmer mig för det som alla andra ser som en självklarhet, för det som alla andra vill göra. men jag är inte dom- they are not you!
om allt kan få bli bra, om jag kan få göra allt bra ska jag lämna det här året visare och bli som jag än gång var, iallafall när det gäller min inställning till träning och till dans men då självklart plusa på all min inspiration från LA och alla mina tankar om vad jag vill göra, alla tankar om att jag nu VET vad jag vill göra.
men då först, måste jag få känna att det är okej, att jag inte är feg, utan kanske till och med den modiga som vågar gå runt mönstret, inte följa några spår. men kommer man någonsin ha så pass bra självkänsla så man kan klara av att tycka så om sig själv och samtidigt skita i vad andra säger och tycker...?
låt mig bara vilja igen, OK!
En sån där person som inte gör något med sitt liv, som inte tar tag i sitt liv och inte försöker sträva efter sin dröm ,leva efter sin passion.. så sitter jag själv här hemma och sakta men säkert bli fet! jag förstår inte vad felet är på mig just nu, men jag kan inte dansa, jag kan bara inte, jag vill men jag vet inte om jag kan? om jag är bra? vill bara att hela jävla jorden ska fatta att JAG DANSAR! men jag är feg, så himla feg, vågar inte satsa, vågar inte ta beslut, är rädd för ett nej. jag är så feg man kan bli. LA kan inte va allt, inte än iallafall, jag vet ju själv att just nu kan jag inte flytta dit föralltid, men det måste ju finnas saker jag vill göra här hemma också!! men varför gör jag dom då inte? det enda jag vet säkert är att jag just nu befinner mig i en livssituation jag inte vill stanna kvar i, jag lever ett liv jag länge vart rädd för, hatat till och med! jag lever, förlåt mig, men ett "tonåring i västerås" liv, visst det är ju det jag är, men har aldrig, aldrig, känt mig som en sådan tidigare, aldrig så här stark. jag kan inte fatta att jag för något år sedan ville det här, iallafall få en liten del av det. Men nu vill jag inget hellre än att få känna mig lite speciell, eller fel ordval. mer som förut bara tror jag.. det som skrämmer mig mest är att jag börjar bli bekväm. bekväm med hur jag lever, bekväm med ett "liv som tonåring i västerås", bekväm med att festa med vänner, bekväm med att skita i allt, bekväm med att inte bry mig -det är det sista jag vill!
om jag ändå bara för en stund kunde få känna känslan av att vara i LA, att dansa i LA, att dansa för Misha, kanske saker kunde bli klarare igen. åh snälla låt 2008 bli ett sjujäklans år för mig när det gäller dansen. låt det gå bra, låt mig vilja, låt mig ha inspiration, låt det komma grymma lärare hit från LA, låt mig ha råd att åka minst två månader i höst igen. för isånnafall ska jag våga tro på MIN passion och skita i vad andra tycker, isånnafall ska jag våga gå min väg och sluta tro att jag är feg bara för att jag gömmer mig för det som alla andra ser som en självklarhet, för det som alla andra vill göra. men jag är inte dom- they are not you!
om allt kan få bli bra, om jag kan få göra allt bra ska jag lämna det här året visare och bli som jag än gång var, iallafall när det gäller min inställning till träning och till dans men då självklart plusa på all min inspiration från LA och alla mina tankar om vad jag vill göra, alla tankar om att jag nu VET vad jag vill göra.
men då först, måste jag få känna att det är okej, att jag inte är feg, utan kanske till och med den modiga som vågar gå runt mönstret, inte följa några spår. men kommer man någonsin ha så pass bra självkänsla så man kan klara av att tycka så om sig själv och samtidigt skita i vad andra säger och tycker...?
låt mig bara vilja igen, OK!
Kommentarer
Postat av: idaaa
ushhh vad bra det här inlägget var.
Trackback