'

Jag såg Titanic igårkväll/natt, såg den även igen , .. när jag kom hem från skolan. vet att jag nyss skrev om den men fick lov att se den igen. Det går ju inte att undgå, det är ett mästerverk, scenografin är oslagbar och alla skådespelare, framförallt huvudrolss innehavarna Leonardo Dicaprio och Kate Winslet som spelar Jack och Rose, är obeskrivligt fantastiska.

Nu när jag såg den grät jag som aldrig förr, ni vet sådär mycket att man inte kan sluta utan man hulkar och snörvlar i flera timmar efteråt. Kändes som att allt släppte när jag såg den just denna gång. Först och främst grät jag ju så jag knappt kunde andas på grund av hela filmen, själva handlingen, inte bara slutet utan allt. Ni vet sörjande tårar blandas med lyckotårar även om det förstnämna är lite mer återkommande.
Allt rusar emellan en känsla av hopp till ren hopplöshet. men just denna gång jag såg den släppte allt annat, allt annat som jag splittras över just nu, allt de bara släppte och gråten blev därför inte bara mer utan även jobbigare.

Inget blir som man vill, ni vet säkert känslan även om ni aldrig kommer förstå mig, orken finns inte längre där, men inte ens de gör något längre för man har slutat bry sig, man orkar inte längre byr sig.

När jag såg Titanic igårkväll kom jag fram till att jag vill ha någon som Jack, jag behöver någon som Jack. Inte alls menat utefter utseendet utan ALLT det andra. jag behöver någon som ständigt får mig att le men samtidigt kan ta när jag mår sämre, jag behöver någon som får mig att leva och samtidigt får mig att våga ta risker, livsändrande risker. Jag behöver någon som drar upp mig på fötter och går med mig, vid min sida och jag kan känna att han inte sviker mig, jag kan vara säker på att han aldrig kommer svika mig för att han vet att jag aldrig skulle svika honom- det har jag lovat!

Jag behöver någon som räddar mig, någon som räddar mig på alla de sätt en människa kan bli räddar på!
Räddad- FRÅN ALLT!