'

har vart på 18-års firande idag. hos agnes. min barndomsvän. min familj och hennes familj har liksom en historia ihop. vi barn har växt upp tillsammans och det är med agnes jag delar de flesta utav mina barndomsminnen. Och när jag satt där under middagen och agnes föräldrar/mor-farföräldrar höll sina tal kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. jag vet men ibland kan jag bara sakna den tiden, då hon var mina absolut bästa vän och hennes familj kändes som min och tvärtom. när dom höll sina tal kom jag på att den familjen har vart en himla stor del av mitt liv men det finns inte längre. vi ses inte på det sättet längre och jag hatar det! jag vet, man har bara sig själv att skylla. man kan inte skylla på att tiden inte finns där eller något annat dumt som man så lätt tar till, vi har glidit isär för att ingen av oss tar oss tiden.. och jag vill bara säga att jag tycker det är synd. för jag mådde bra då. den tiden!

och jag ville också bara säga att jag älskar er, jag älskar dig Agnes. min kära barndomsvän. jag önskar dig all lycka, det är du värd!


(agnes & jag för ca 12 år sedan.)