'

någonstans trodde jag ändå att det skulle bli bättre, eller iallafall en skillnad. men inget händer. dagarna, veckorna, månaderna och till och med åren går. har gått runt såhär nu, olika från dag till dag i snart fyra år. vissa säger åt mig att sluta oroa mig, att sluta va rädd. för det jag går igenom kommer ju en dag få ett slut, på vilket sätt det än sker kommer det en dag nå ett slut. men är det inte just det som skrämmer mig? det där slutet? vem jag kommer va den dagen jag står där och har nått ett slut? eller är det inte över hur det kommer sluta jag är rädd för, vart jag ska ta vägen? vart mitt slut ska nås? och på vilket sätt det ska nås? är egentligen det min räddning? att det en dag ska nå sig ett slut? eller är det egentligen exakt det som får mig att må dåligt?