'

bitterly

Jag vet precis vad du menar. Det jag vill är att vara glad, må bra på riktigt innombords och sluta ta ut all frustration och ilska på familjen. Sluta reta sönder sig på småsaker man tycker de gör fel, att de bryr sig för mycket o.s.v

Det jag tror är att man man lätt tar ut ilskan på de som är en närmast, även om det ibland känns som ens familj är några man inte alls förstår sig på, eller som förstår en själv. Man gör det ( eller jag gör det har jag kommit på efter lång tanketid) för att man vet att familjen alltid finns där att luta sig emot som stöttpelare vilket kompisar eller annat folk inte gör. I vått och torrt finns de även om man vill eller inte vill det. Men att prata om precis allt går ju inte så för mig uppstår det kommunikationsmissar som leder till världskrig!



När det var som värst så var det också den tiden jag mådde som sämst för jag tyckte att livet borde väll vara så mycket mer än vad det var. Kännde att man vill njuta och leva livet fullt ut varenda liten sekund men att det alltig slutade med att man fick ångest för att det inte blev så bra man ville och en massa saker kom i vägen.



Det jag kan ge som råd är att inte sluta prata med dina föräldrar, alltså på riktigt. Sluta inte berätta hur du mår oavsätt om du mår piss eler som en solstråle! Det är så viktigt att prata även om det oftast bara känns helt onödigt och omöjligt.



Jag pratar bara från mitt perspektiv och mina erfarenheter så om du inte känner igen dig så ta inte åt dig.



Hoppas verkligen att det fixr sig, ge det lite tid.