Let's re-write the end
jag vet faktiskt inte vad jag vill få fram, jag känner mig bara så ledsen. Så fylld med ånger och besvikelse. jag hatar det, jag hatar att det mesta i mitt liv handlar om det lilla ordet om. Om jag hade gjort si, eller om jag hade gjort så? hade allt sett annorlunda ut då? Om jag hade vart där eller om någon annan inte hade vart. Om jag inte var som jag var eller om någon annan inte var som den var? hade saker "turned out to be" på ett annat sätt? Åh, jag hatar verkligen det här. Alltid, alltid! och oftast på fel grunder, av fel anledningar, det är inte värt de! jag kan inte låta vissa personer styra mig längre, jag klarar det inte längre... Jag vet bara inte vad som skulle kunna va nog för mig. Allt jag vet är att jag behöver mer än detta, det här är verkligen inte tillräckligt för mig.. men vad som är det har jag ingen aning om... åh, jag vill bara dansa, jag vill utvecklas, jag vill höra att jag kan, jag vill känna, veta i hela kroppen att jag kan. För det är verkligen det jag vill, vill bara klara av att låta bli att bry mig om något annat. Jag vill bli tagen till LA och där känna att det är precis tillräckligt, jag vill känna att det är de jag har saknat, jag vill känna mig oberoende av folk som ändå bara får mig att må sämre. Jag vill stå på egna ben, göra det jag älskar och samtidigt kunna leva på det. För de är vad jag vill, men jag måste få känna att jag är rätt, att min kropp är rätt, att det jag gör är rätt! för just nu vet jag ingenting mer än att jag står still. Jag står still i den här stan, i den här kroppen, i dom här tankarna, i det här livet och jag mår inte bra i det! det spelar ingen roll att sommarlovets dagar sakta rullar förbi, att jag är fri till att göra vad jag vill, att jag har underbara vänner (vilket jag faktiskt faktiskt har här i västerås framförallt!) att jag har en bra familj eller vad fan som helst.. det spelar ingen roll, för det räcker inte.. Jag är en person som ständigt vill och vill ha mer. jag behöver mer! jag behöver känna mer, jag behöver uppleva mer.. För i allt de "som jag redan har" är det ändå alltid något som brister.. jag är inte riktigt fri, jag känner att jag faktiskt inte kan prata om exakt allt med någon av mina vänner, min familj är underbart bra men det finns verkligen bitar i den som är väldigt mycket mindre bra och jag ser inte direkt att det är något som kommer ändras inom en snar framtid. Jag går ständigt runt och är irriterad och väldigt arg när jag är hemma.. o visst, jag är i den åldern där man börjar bryta sig loss och det kommer säkert släppa.. Men det är och kommer aldrig ändå bli tillräckligt för mig. det får det inte bli! den dagen det blir det har jag slutat va den jag är och tro på det jag alltid trott på.. jag fruktar den dagen..
jag klarar inte bara av att andra delen och slutet på mitt sommarlov ska fortsätta på detta sätt. något måste göras åt det. jag måste dansa, jag måste prata, jag måste sluta äta, jag måste hitta någon typ av balans med allt! men framförallt måste jag dansa! och sluta ångra, sluta bli besviken och sluta tänka genom det lilla ordet OM! DET GÖR MIG GALEN!
och det va längesen jag kände mig ledsen på detta sätt, irriterad på detta sätt, undrande på detta sätt, frågande på detta sätt, splittrad på detta sätt, önskade på detta sätt, SAKNADE PÅ DETTA SÄTT!!
Why it gets so hard, Tears you all apart
Even though you try to let go
måste allt vara så (ursäkta kraftuttrycket) förbannat perfekt?
OM du aldrig blir nöjd, alltid känner att du måste upleva mer, och det får dig att må dåligt,är ditt behov verkligen att uppleva mer då? Hittills, har det lett någonstans?
Du kanske behöver träna på att acceptera att livet inte är perfekt, att människor inte är perfekta, och att det inte heller behöver vara perfekt. Man måste inte sträva efter att uppnå perfektion i saker hela tiden. Ett ärligt förlåt om jag fattar fel men när jag läservad du skriver verkar du sträva efter det.
Sen en liten sak om att inte våga saker bli tillräckligt, att vara rädd för att man ska känna så men samtidigt längta efter det. Jag tror det handlar om mognad. När man är 15 år gammal är alla i ens hemstad loosers som stannat kvar, fött barn och jobbar 9-17. Är man en människa med höga mål och mycket talang så vill man inte höra dit, det är liksom sanningen. Så blir man lite äldre, och börjar inse att det som var målet och det lyckade livet för nåt år sen inte är samma sak längre. Man omvärderar kanske målen, elr funderar på dem, sänker dem. Visst skrämmer det, men jag tror det hör till och också är en lättnad. Och det behöver inte innebära att man inte når fram dit man längtat, bara att man vidgat sin uppfattning om vad som är ett lyckat liv. Då behöver det inte kännas så pressat att sträva någontans längre. om det nu råkar vara lite lägre elr åt ett annat håll, så visst du kanske int tror på det du alltid trott på.
Var glad för det, det kallas erfarenhet, mognad och insikter. Och våga vila lite,
Kram på dig! (och jag hoppas igen att jag inte misstolkat dig och om det känns amatörpsykologiskt, skit i vad jag skrev:P)
vet verkligen inte vad jag ska svara mer än tack, TACK!
Så lite...
Det här citatet tycker jag jättemycket om, för mig talar det om vad som är viktigt;
"Det är inte var man lever, vem man är, vad man gör eller vilka man umgås med.
Det är hur."
/Ia Jonsson