'

natten har kommit till LA. både jag och anna ligger i våra sängar och funderar, funderar över våra tankar.  Det har vart mycket nu dom senaste dagarna, mycket tankar och mycket känslor. Förra året fick LA mig i balans, det fick mig stimulerad just för att jag verkligen kom fram till vad jag ville, vad jag hade kapacitet till och ja, helt enkelt va allt så klart för mig. Den här gången gör det mig mer splittrad just för att jag vet vad jag vill men jag vet inte om jag har tillräckligt med självförtroende eller självkänsla för att vilja det jag vill. Det tär på mig så mycket att vilja lyckas för då kan man känna känslan av att misslyckas. De som inte riktigt strävar efter något, aldrig känner känslan av att misslyckas kommer då heller aldrig riktigt känna av att de lyckas.. Skulle kanske kunna vara skönt.. För detta tär som sagt på mig. Jag har aldrig riktigt förstått att det är dåligt självförtroende eller dålig självkänsla jag har, men oj va dessa dagar har fått mig att inse att det verkligen är det jag har. Spelar ingen roll vad saken gäller, jag tycker alltid att det finns människor som lyckas så mycket bättre än vad jag själv gör och att det jag väljer att göra aldrig riktigt duger. Det finns alltid någon som är trevligare, snyggare, har ännu mera kunskap om saker jag också skulle vilja ha kunskap om, och framförallt just nu, det finns alltid någon som dansar bättre än vad jag gör. Istället för att inspireras till att träna och kämpa ännu mer då så känner jag mig överkörd och stampat på, som att jag aldrig mer vill röra mig. Sitter hellre och tittar på dom som faktiskt kan. Jag har även människor i min närmre omgivning som får mig att känna så, som man alltid känner sig lite smått överkörd av. Jag måste ta tag i allt sånt när jag kommer hem, för jag mår inte bra utav det. Men som sagt så är det inte ens något jag själv märkt då jag alltid gömmer mig bakom ett tufft yttre med ett färgat rött hår, hårt smink och kläder som "ska visa" att jag bryr mig faktiskt inte ett jävla skit. Men egentligen är allt precis tvärtom och jag kunde inte känna mig mindre. Man duger aldrig riktigt.. Denna vetenskap, om min självkänsla och mitt självförtroende har kommit över mig här i LA. missförstå mig inte, jag älskar varenda sekund här, men jag bara undrar vad som är annorlunda just denna gång. Jag som alltid har predikat om LA och älskat det just för att jag har kunnat vart här och dansat och inte brytt mig för fem öre. Jag har kunnat haft Justin Timberlakes dansare brevid mig på klass men det har inte rört mig i ryggen, varför är allt annorlunda den här gången? varför jämför jag mig? varför inspireras jag inte bara? varför bryr jag mig så mycket om vad andra tycker om mig? varför är det så himla viktigt för mig? jag borde ha inre motivation istället för yttre, den leder ingen vart, tillslut får man ingen bekräftelse och vad lever man då för? nej, mitt liv måste sluta kretsa kring vad andra tycker och resonerar om mig. Jag är den jag är, jag älskar det jag älskar, jag ser ut som jag ser ut och jag gör det jag gör, för min skull...