alla har hemligheter
jag har aldrig kunnat beskriva känslan och vet inte heller om jag någonsin kommer klara av det. känslan av att man är så trött så hela världen har stannat men trots det klarar man inte av att sova. man känner vartenda lilla felsteg, man hör allt som finns att höra. illamåendet, den stickande känslan, allt man får för sig. känslan av att inte kunna slappna av fören man stupar i sömn. rädslan, den där jävla rädslan som man bara inte bli av med. det spelar ingen roll, år efter år. det stannar där, börjar kännas som ett föralltid... jag har ont i varenda liten del av kroppen, varenda liten muskel, varenda lite ynka millimeter, inget lämnas åt sidan. svag, ynklig, feg.
Kommentarer
Trackback