'

-bild från copenhagen i somras.

MYCKET TEXT, LÄS OM NI ORKAR, vilket jag hoppas ni gör.
det är jag, jag och min dans, jag och mitt liv!

---

så har vi kommit till de kapitel jag har svårt att prata om, det jag har svårt att få ner i ord, det som har vart den jag är sen jag var mycket liten, min dans. min, bara min, dans. Jag har praktiskt taget dansat mig igenom livet då jag som treåring började med sån här larvig barndans som jag nog aldrig kommer klara av att mina kids börjar på. mitt liv har alltid stavats dans, det är det enda jag haft i tankarna, just därför har jag känt mig väldigt förvirrad de senaste åren skulle jag nog vilja påstå, när allt har känts annorlunda. fram till -03 tävlade jag i disco, det var tävlingar och glittriga kläder, det var mitt allt då. men jag har alltid vetat att jag velat något mer, något riktigt. började åka till sthlm 3 gånger i veckan när jag var tolv för att träna jazz, modernt, balett medmera på Lasse Kuhlers dansskola. Men kände nog aldrig att de var riktigt rätt för mig heller utan förstått att det är ännu nått annat jag vill göra. Jag har sen jag var 7år haft bra kontakt med Jennie från dansgruppen BouncE, och efter att jag spenderat några veckor på bounce summer camp-04 blev det bestämt att jag numera skulle åka upp 5ggr i veckan till sthlm för att träna mitt liv av mig på sway och jennies danslinje. Jag var alltså 14 år när jag började pendla väldigt ofta upp till sthlm, men jag var också 14 när jag på riktigt blev kär i dansen. Jag älskade det och la hela min själ i det. jag hade energi, träffade nya människor som hyste samma känslor för dansen, vi, danslinjen, hade de underbart tillsammans, peppade varandra, dansade arslet av oss. Så där gick man i tre år och utvecklades något enormt tack vare alla grymma koreografer och lärare som kommit och gått. Dom 3 åren gjorde också att jennie blev så mycket mer än en lärare för mig, hon, och alvaro såklart, är underbar och praktiskt taget tagit lite extra hand om mig. jag har bott där mycket då jag pendlat och ja, jag är bara väldigt tacksam för allt de då dom för mig betyder väldigt mycket. När jag var 16 och det var dags att söka gymnasie kretsade mitt liv kring ett mål, jag skulle komma in på kungliga svenska balett skolan. det måste jag ju, man kunde ju bara lyckas om man gick där.  När jag då, efter några auditions, fick ett nej trodde jag att min värld skulle rasa samman. allt som jag hade byggt upp, hela mitt liv handlade ju om just det målet och allt jag ville göra va att ge upp och sluta med dansen för alltid, vad fanns det för mening med att fortsätta. Men efter den sommarn kom jag underfund med allt igen, om varför jag dansade, om varför jag la ner all den tid jag gjorde. Sommaren-06 fick jag efter år av längtan för första gången komma till L.A för att dansa, på riktigt. och det var där och då allt föll på plats. det var ju de här jag ville göra. sånt här jag ville dansa. och tack vare att jag då istället hittade kunskapsgymnasiet med alla dess fördelar har jag fått komma tillbaka till mitt älskade L.A två år irad efter den sommarn.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mig och min dans. mitt liv. under alla år har det vart den jag har varit, allt har kretsat kring det, varenda dag, varenda tanke. När jag sedan va runt 16 och annat började spela en större roll i mitt liv kom paniken på samma gång, vaddå? ville jag inte det här längre? va inte allt slit, allt tid då bara bortkastad? det finns nog inget som fått mig att må så dåligt som dansen med alla dess komplikationer har gjort.. men samtidigt kan jag inte komma på en enda sak, grej eller upplevelse som har fått mig lycklig på det sättet som dansen som sak, grej eller upplevelse har gjort. ett rus av lycka som inte riktigt går att beskriva. lyckan över att ha något att satsa på, något att älska, något som alltid finns där dom man vill att det ska finnas där, lyckan över att ha passion för något. passion. dansen har fått mig att komma underfund med mycket. att jag har så dåligt självförtroende att jag inte ens kan beskriva det, det har fått mig att kunna klara mig själv och ta eget ansvar. den har fyllt en del av mitt liv på ett väldigt intensivt sätt. Att allt känns vilset just nu är nog mest för att jag är på slutet av mina ungdomsdagar och på väg in i nästa kapitel av mitt liv. det är ju nu alla drömmar ska följas, och hur löd dom nu igen? vad var det jag ville egentligen? med min dans... jag vet att är det dansa jag vill måste jag till L.A, det är där jag vart som lyckligast när jag gjort det. Det är där dom människor finns som fått mig att förstå vad riktigt bra dans är..

Vet inte om det här gjorde er så mycket klokare men mycket mer än såhär kan jag inte förklara allt, inte förtillfället iallafall. och dansen kommer fortsätta komma på tal och ni kommer säkert fortfarande knappt förstå någonting. men fråga gärna om ni vill veta eller undrar något särkilt. det jag vill att alla ska förstå är att jag är dansare, jag är fortfarande dansen och kommer nog vad som än händer alltid vara det. jag vill bli tagen på allvar precis som alla andra för jag har också mina  drömmar och mina förhoppningar och även mina möjligheter som definitivt kan hända. jag har sen jag kom från LA senast förstått att det är ok att gå sin egen väg och att jag gör allt det här endast för min skull..

den här terminen läggs energin på balett och modernt och jag åker upp 4ggr i veckan till sthlm. för resten av energin måste nämligen läggas på skolan, och till att spara pengar, till att ta hand om mig själv och mina tankar och allt vad det innebär. börja förstå att jag ska ta stundeten om 5 månader och då också riktigt hinna känna det, leva mina sista månader i gymnasiet. att ett kapitel i mitt liv börjar närma sig ett slut gör mig panikslagen, men det ska gå bra, allt ska gå bra.

if you just keep on dancing then you will feel no pain

-bild från copenhagen i somras då jag hade 5 helt underbara dagar med 15 helt galna klasser för 3 utav världens bästa dansare, marty kudelka, nick bass och misha gabriel! (jag var blond och är helt galet cool när jag tar hiphop-klass, hehe)