de bortglömda.

har ni någonsin tvingat er själva att kolla på något trots de knipande känslorna i magen, trots illamåendet som sakta kryper sig på och blir allt starkare, trots huvudvärken och snurrandet. Något som fått er att vilja skrika högt och på samma gång gråta hejdlöst. Något som fått er att hata men även att älska. Något som ni hatat och blivit äcklade över men samtidigt hysteriskt gillat och därför hängivit er åt det?..
Jag har sett de halvt dolda som är blandt det rysligaste och vackraste jag sett.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback