jag saknar det mindre och mindre


visst. det finns fortfarande så himla mycket jag skulle vilja få en förklaring på. så himla mycket saker jag skulle vilja säga dig i vetskapen om att du lyssnade. men jag vet att det förmodligen aldrig kommer hända, inte något utav det. så kanske att det är dags att släppa taget helt. allt känns ju rätt bra egentligen, gör det inte det? håller man inte lite kvar bara för att. för att ha nått att hålla i. något att vika ut och in på, något att lämna tankarna åt. konstigt egentligen. hur man låter sig själv plågas. det är slut på det nu. sen får vi se hur saker blir. hur livet fortskrider. men just nu vill jag glida runt och vara glad. och träna, träna, träna, massa, massa. och tjäna pengar. och önskar att dansen kunde finnas i mitt liv ännu mer. men just nu vet jag inte hur och när det gäller allt i den världen tycker jag det mesta är orättsvist. jag kan så himla mycket bättre än många andra. jag råkar bara inte vara på plats. och ger ni mig aldrig chansen kommer jag heller aldrig ha möjligheten att finnas där. om jag ens vill det. jo, det vill jag. inte på heltid. inte den staden jämt, skulle känna mig ensam, vill ha mina vänner och familj i närheten. men jobba vill jag fanimej. men fylla dagarna ska jag göra ändå. och vem vet, kanske jag har glömt dig en vacker dag. för att det inte längre funnits tid till dig i mina dagar. frihet. det vore fint.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback