Dag ut och Dag in -
Tre år, tre år har jag suttit här nu. Jag kommer knappt ihåg vad dom sa när dom låste och lämnade mig här. Jo, just de. Annorlunda, dom sa att jag var annorlunda, att jag inte passade in. Jag har aldrig förstått vad dom menade med det. Var jag annorlunda bara för att jag visade när jag var arg, ledsen eller glad? Var jag annorlunda bara för jag inte tyckte och kände som alla andra? Det har jag aldrig gjort, och kommer inte att göra det heller. Känna och tänka som andra menar jag.
Jag kommer ihåg att allt började redan när jag var fyra år, det var första gången dom tog hit mig, de lät dom ta massor med tester på mig, tester som naturligtvis inte visade någonting, för jag är ju frisk. Så den gången lät dom mig komma hem igen. Livet fortsatte och allt var bra, jag var bara ett lyckligt barn som älskade att leva, som älskade att gå i skolan och leka med sina vänner, ett barn som älskade att känna sig älskad.
Men för tre år sedan förändrades tydligen jag, enligt dom, så dom tog mig hit igen.
Och den gången fick jag aldrig komma hem igen.
Efter att dem hade tagit alla tester gick dom in i ett rum för att diskutera utan mig.
När de sedan var klara förde dom mig till det här rummet. Utan ett ljud låste dom dörren och lämnade mig här, alldeles ensam. I början trodde jag väl att de så småningom skulle komma och hämta hem mig igen, men dom kom aldrig, och jag är kvar här än.
Jag har aldrig förstått mig på hur världen ser på saker och ting, som enligt dom, är annorlunda. Ska denna värld sluta med att vi alla är precis likadana.
Ingen tycker, tänker eller känner någonting alls.
Min dröm eller mitt mål här i livet (förutom att komma här ifrån, för det är lite mer utav en önskan) har alltid vart att lita på mig själv, att vara säker på mig själv så jag aldrig skulle behöva tycka och känna som någon annan för att passa in.
Jag skulle så gärna vilja få byta plats med någon där ute som vill att allt ska vara det samma hela tiden, som vill känna som alla andra. För så blir det tyvärr här.
Det är inte lätt att känna sig som något annat än en stor grå dammtuss, förstörd av alla tester och sprutor dom tagit på en. Det är de man är här nämligen, deras lilla försökskanin som de kan hitta oupptäckta sjukdomar på. Sjukdomar som de själva hittar på för att få ha en kvar här.
Min hy är så sönder och förstörd av alla stick från sprutor och annat.
Jag var nämligen söt innan jag kom hit. Jag måste säga att jag var nog en utav de sötaste, vackraste flickor mina ögon någonsin skådat.
Min hy var silkeslen och vackert vit, precis som på en porslinsdocka. Jag hade stora mörkblåa ögon, en liten rosen röd mun som alltid log, en smal kort näsa och långt änglalikt hår.
Men här, här har man förvandlats till ett vandrande åskmoln, som när som helst förväntas att blixtra. Men man gör inte de här. För det är det värsta med det här stället. De tar ifrån en allt man känner. Man är aldrig ledsen, aldrig rädd eller glad. Man känner inte ett dugg. Dagarna bara går och går. De går ihop med veckorna, med åren men här inne märker man ingen skillnad.
Hon kom och hälsade på mig häromdagen. Hon hade förändrats en hel del. Hon såg på något sätt så gammal ut, så erfaren och så mogen fast vi är precis lika gamla.
Men här förändras man inte, man åldras inte. Men hur skulle man kunna göra det när de är erfarenheterna som gör en mogen, upplevelserna, de man har sett och hört som gör en äldre och visare. Här upplever man ingenting, allt är precis likadant, dag ut och dag in.
Jag kommer ihåg att allt började redan när jag var fyra år, det var första gången dom tog hit mig, de lät dom ta massor med tester på mig, tester som naturligtvis inte visade någonting, för jag är ju frisk. Så den gången lät dom mig komma hem igen. Livet fortsatte och allt var bra, jag var bara ett lyckligt barn som älskade att leva, som älskade att gå i skolan och leka med sina vänner, ett barn som älskade att känna sig älskad.
Men för tre år sedan förändrades tydligen jag, enligt dom, så dom tog mig hit igen.
Och den gången fick jag aldrig komma hem igen.
Efter att dem hade tagit alla tester gick dom in i ett rum för att diskutera utan mig.
När de sedan var klara förde dom mig till det här rummet. Utan ett ljud låste dom dörren och lämnade mig här, alldeles ensam. I början trodde jag väl att de så småningom skulle komma och hämta hem mig igen, men dom kom aldrig, och jag är kvar här än.
Jag har aldrig förstått mig på hur världen ser på saker och ting, som enligt dom, är annorlunda. Ska denna värld sluta med att vi alla är precis likadana.
Ingen tycker, tänker eller känner någonting alls.
Min dröm eller mitt mål här i livet (förutom att komma här ifrån, för det är lite mer utav en önskan) har alltid vart att lita på mig själv, att vara säker på mig själv så jag aldrig skulle behöva tycka och känna som någon annan för att passa in.
Jag skulle så gärna vilja få byta plats med någon där ute som vill att allt ska vara det samma hela tiden, som vill känna som alla andra. För så blir det tyvärr här.
Det är inte lätt att känna sig som något annat än en stor grå dammtuss, förstörd av alla tester och sprutor dom tagit på en. Det är de man är här nämligen, deras lilla försökskanin som de kan hitta oupptäckta sjukdomar på. Sjukdomar som de själva hittar på för att få ha en kvar här.
Min hy är så sönder och förstörd av alla stick från sprutor och annat.
Jag var nämligen söt innan jag kom hit. Jag måste säga att jag var nog en utav de sötaste, vackraste flickor mina ögon någonsin skådat.
Min hy var silkeslen och vackert vit, precis som på en porslinsdocka. Jag hade stora mörkblåa ögon, en liten rosen röd mun som alltid log, en smal kort näsa och långt änglalikt hår.
Men här, här har man förvandlats till ett vandrande åskmoln, som när som helst förväntas att blixtra. Men man gör inte de här. För det är det värsta med det här stället. De tar ifrån en allt man känner. Man är aldrig ledsen, aldrig rädd eller glad. Man känner inte ett dugg. Dagarna bara går och går. De går ihop med veckorna, med åren men här inne märker man ingen skillnad.
Hon kom och hälsade på mig häromdagen. Hon hade förändrats en hel del. Hon såg på något sätt så gammal ut, så erfaren och så mogen fast vi är precis lika gamla.
Men här förändras man inte, man åldras inte. Men hur skulle man kunna göra det när de är erfarenheterna som gör en mogen, upplevelserna, de man har sett och hört som gör en äldre och visare. Här upplever man ingenting, allt är precis likadant, dag ut och dag in.
JAG GER UPP!
Vart skulle jag hamna nu, vad skulle hända med mig? Jag var helt förvirrad och yr när jag stapplade nerför trapporna. Skulle jag orka detta? Är en sådan person som orkar kämpa för överlevnad? Nej! Jag ger upp.
När jag utmattad kom hem gick jag raka vägen till sängen och där ligger jag än. Mamma är orolig för mig. Hon känner sig helt hjälplös när hon ser mig ligga här och stirra rakt upp i taket, det finns inga känslor kvar.
Men vad är det för mening med att resa på sig och leva sitt liv som om allt var som vanligt. Ska jag bara låtsas som ingenting, vara glad och le? Nej, det funkar inte så, nu har jag valt det här och här får jag lov att stanna. Jag har valt att ge upp!
Det är som att hjärnan har fastnat här, den fungerar liksom inte. Jag vill resa på mig, jag vill visa min mamma ett leende, visa att jag älskar och uppskattar henne. Men kroppen gör inte det jag beordrar. Den har bestämt sig för att det är här den hör hemma !
25/9-06
När jag utmattad kom hem gick jag raka vägen till sängen och där ligger jag än. Mamma är orolig för mig. Hon känner sig helt hjälplös när hon ser mig ligga här och stirra rakt upp i taket, det finns inga känslor kvar.
Men vad är det för mening med att resa på sig och leva sitt liv som om allt var som vanligt. Ska jag bara låtsas som ingenting, vara glad och le? Nej, det funkar inte så, nu har jag valt det här och här får jag lov att stanna. Jag har valt att ge upp!
Det är som att hjärnan har fastnat här, den fungerar liksom inte. Jag vill resa på mig, jag vill visa min mamma ett leende, visa att jag älskar och uppskattar henne. Men kroppen gör inte det jag beordrar. Den har bestämt sig för att det är här den hör hemma !
25/9-06